Svensk neuroforsknings ”Grand Old Man”, nobelpristagaren Arvid Carlsson, är fortfarande lika nyfiken. Det berättar han i senaste numret av sanofi-aventis nyhetsbrev Santé, som har forskning som tema med Tidningsmakarna i projektledning.

Arvid Carlsson berättar om det kompakta motstånd och ointresse han mötte från farmakologer och neurologer, såväl i Sverige som internationellt, när han lanserade sin teori om hur nerver kommunicerar på kemisk väg. Men hur han envist trodde på sin sak och vann gehör för sina teorier, vilka slutligen bar ända fram till Nobelpriset.

Karolinska Institutets rektor Harriet Wahlberg-Henriksson, tillika professor i fysiologi, hävdar att forskarnas besvärliga situation huvudsakligen har två orsaker. Nämligen att svensk forskning i alltför hög grad styrs av kortsiktiga ekonomiska anslag, samt att karriärvägarna för forskare är osäkra. Hon anser också att vi i Sverige sprider ut forskningen alltför mycket. Att forskning bedrivs på alltför många ställen. Att kraftsamla är nödvändigt i ett litet land som Sverige, menar hon.

Mats Ulfendahl, Vetenskapsrådets huvudsekreterare för Ämnesområdet medicin och hälsa, vill gärna få bort de verbala hårklyverierna vilka hävdar skiljelinjer mellan grundforskning och tillämpad forskning, mellan preklinisk och klinisk forskning. Uppdelningen är oegentlig. Hög vetenskaplig kvalitet är det viktigaste, anser Mats Ulfendahl.

Jan Nilsson, professor i kardiovaskulär forskning vid Lunds universitet, ger fem råd till en ung människa som funderar på att bli forskare. Först och främst: att du tycker att forskning är roligt. Han tycker att satsningen på forskning, trots det ofta upprepade pratet om stora summor, i själva verket är ganska liten. Staten avsätter endast en procent av vår BNP till forskning, vilket är betydligt mindre än jämförbara länder.

Dr Tamas Suto, global chef för sanofi-aventis onkologiska division, beskriver hur en ny inställning till utveckling av cancerterapier, skapar nya möjligheter att föra forskningen framåt.